Jag hade läst mycket om risfälten på sluttningarna i Tegallalang norr om Ubud. Samtidigt verkade det som lite av en turistfälla, så jag var osäker på om det verkligen var värt ett besök. Men så såg jag alla vackra bilder på Instagram. Turistfälla eller inte – jag var tvungen att åka dit.
Jag gick upp riktigt tidigt (alarmet ringde 5:30) för att hinna dit innan alla andra turister. Och det visade sig vara en väldigt bra idé, för när vi kom fram var det helt tomt. Min chaufför erbjöd sig att följa med mig runt, för som han sa, så hade han fått lite mage och behövde röra på sig. Han berättade också att han ofta gick upp tidigt på morgonen och promenerade i risfälten för att njuta av den friska luften och lugnet innan arbetsdagen började.
Ingen av oss var särskilt välutrustad för vår lilla vandring, och vi måste ha sett rätt komiska ut där ute i risfälten tidigt på morgonen. Chauffören i flipflops och jag i silkeklänning och ett par Toms. Inte direkt den mest praktiska klädseln, speciellt med tanke på de branta sluttningarna och morgondaggen som gjorde att det blev riktigt halt på sina ställen.
Chauffören berättade att man odlar ris året runt och att cykeln är på ungefär sex månader, inklusive en månads vila för fälten efter skörden. Skörden beror på väder och vind, men om förhållandena är perfekta kan ett fält ge runt 50 kilo ris. Under vår promenad såg vi flera små vita blommor. Han hade glömt vad de hette, men förklarade att de var bra mot röda och irriterade ögon.
Jag frågade om det fanns ormar – och ja, det gjorde det. Men de var rädda för människor, så det skulle inte vara något problem, sa han, och bad mig sedan gå först. Hmm. Ormarna höll sig lyckligtvis borta, och de enda kryp vi såg var några väldigt aggressiva myror som klättrade upp och bet mig på benen.
På vägen tillbaka stannade vi vid ett litet utsiktstorn och väntade på att solen skulle gå upp över kullarna. När det äntligen hände var det så vackert att jag nästan fick tårar i ögonen. En fantastisk avslutning på en riktigt fin morgon och ett av mina bästa minnen från Bali.
Om ni planerar att besöka risfälten kan jag varmt rekommendera min chaufför. Och nej, jag får inte betalt för att tipsa om honom. Han var bara en väldigt trevlig person som gärna delade med sig av sina berättelser om Bali, och vad som skulle ha varit en vanlig bilresa blev en av de bästa guidade turer jag varit med om.
Han berättade mycket om livet på Bali. Om hur man ofta äter soppa till frukost, som man köper från små stånd längs vägen, och om den populära rätten Babi Guling – en helgrillad spädgris. Jag sa att “guling” låter lite som när utlänningar försöker säga “kylling” på danska, och det tyckte han var väldigt roligt. Babi Kulling. Tyvärr har jag tappat bort hans visitkort, vilket gör det lite svårt att hitta honom igen, men han brukar hålla till uppe vid korsningen mellan Jl. Raya Pengosekan Ubud och Jl. Monkey Forest. Förhoppningsvis dyker visitkortet upp när jag kommer hem och packar upp.
