På flygplatsen i Hong Kong ser jag alltid till att stanna till vid Crystal Jade. Restaurangen ligger precis efter bagageutlämningen, så den är svår att missa – och efter en lång flygresa finns det inte mycket som slår en skål ångande lamian och ett par xiao long bao. Det har efterhand blivit lite av en tradition. Oavsett när jag landar eller hur trött jag är, så är Crystal Jade alltid mitt första stopp.
Crystal Jade är en restaurangkedja från Singapore med flera olika koncept under sitt paraply, men det är La Mian Xiao Long Bao-restaurangerna de flesta tänker på när man pratar om Crystal Jade. Som namnet antyder ligger fokus på kinesiska nudlar (lamian) och soup dumplings (xiao long bao). Jag beställer alltid Dan Dan La Mian – nudlar i en riktigt god jordnötssoppa. Och såklart blev det även en omgång xiao long bao, för det är Crystal Jade verkligen bra på. Vissa skulle till och med hävda att deras XLB slår dem på Din Tai Fung, men jag tycker att båda är lika bra. Xiao long bao på Crystal Jade är lite större och inte riktigt lika snygga som dem på Din Tai Fung, men större dumplings betyder mer soppa – och det är ju alltid något positivt 🙂
På flyget till Hong Kong senast satt jag bredvid en kvinna från just Hong Kong. Hon reste med sin familj och berättade att de brukade åka till Sapporo för att åka skidor, men att det de senaste åren blivit otroligt dyrt med skidsemester i Japan – och dessutom behövde man ofta boka väldigt långt i förväg för att få plats.
Därför hade de i år bestämt sig för att åka till Korea istället. Hon trodde att jag var från Korea och frågade om jag visste hur öppettiderna såg ut på nöjesparken Lotte World under Seollal. Det kunde jag tyvärr inte svara på, men istället började vi prata om hur det är att vara adopterad. Hon hade nämligen adopterat en liten pojke från Hong Kong, men hade ännu inte berättat för honom att han var adopterad, och hon ville gärna höra när jag tyckte att det kunde vara ett bra tillfälle att berätta det.
Mina föräldrar har aldrig försökt dölja att jag är adopterad. Det hade kanske inte gått heller, eftersom vi inte direkt är lika. I stället har de alltid gjort sitt bästa för att visa mig och min syster hur mycket de önskade sig just oss. Redan när vi var små brukade min mormor dessutom berätta en godnattsaga om hur vi flög hela vägen från Korea i ett jättestort flygplan, och hur glada alla var när vi äntligen kom fram till Danmark. Jag tycker att det var ett väldigt fint sätt att säga det på – men det är såklart individuellt hur man väljer att göra det.
PS: Jag har inte alltid varit en sån som pratar med personen bredvid på flyget. Tvärtom var jag i många år nästan demonstrativt osocial. Ni vet, den där typen som snabbt plockar fram hörlurarna och låtsas sova. Men de senaste åren har det faktiskt ändrats – numera händer det till och med att jag själv inleder samtalet, om personen bredvid verkar trevlig.
Hur är det med er? Brukar ni prata med era medpassagerare på flyget?
