En av anledningarna till att jag ville åka till New York var såklart maten – all den fantastiska maten man kan äta i den här staden. En av restaurangerna som stod högt på min lista var Red Rooster i Harlem. Restaurangen är grundad av Andrew Chapman och den svenska stjärnkocken Marcus Samuelsson och ligger mitt på den charmigaste delen av Lenox Avenue. Perfekt att kombinera med en promenad i området. Men Red Rooster är nästan alltid fullbokat, så det här är inte en restaurang man bara råkar slinka in på utan att ha bokat bord i förväg.
Precis bredvid Red Rooster ligger också Sylvia’s, en annan populär soul food-klassiker. Även om konceptet kan låta snarlikt vid första anblicken, är det stor skillnad på de två. Sylvia’s har funnits i evigheter, medan Red Rooster fortfarande är den nya killen i kvarteret. Det är också stor skillnad i prisnivå, vilket påverkar vilken typ av gäster som kommer. Sylvia’s har sina stammisar bland lokalborna i Harlem, medan hypen kring Red Rooster snarare lockar till sig välklädda Midtowners och internationella foodies – som jag.
Men det betyder inte att du ska välja bort Red Rooster till förmån för Sylvia’s. För det Red Rooster kanske saknar i lokal förankring, tar de igen med riktigt god soul food. Marcus Samuelsson har som bekant vuxit upp i Sverige, så det finns också några svenska inslag på menyn – som Helga’s Meatballs, som är helt fantastiska.
• På vardagar serveras en trerätterslunch för bara 25 dollar.
• Brunchen på helgerna är extremt populär, så om du vill ha bord lördag eller söndag, behöver du boka flera veckor i förväg.
Min lunch på Red Rooster, 2014
När jag var i New York tidigare det året var Red Rooster ett av de ställen jag verkligen ville testa. Besvikelsen var därför stor när det visade sig vara lika svårt att få ett bord där på kvällen som det är att applicera flytande eyeliner utan spegel.
Men jag var inte redo att ge upp mitt förväntade höjdpunkt på resan, så jag bestämde mig för att gå dit en vardag runt lunchtid – då är det oftast lite lugnare. Och visst lyckades det! Om jag inte hade något emot att sitta ute? Solen sken, fåglarna kvittrade – och bam! Jag skulle äta lunch på Red Rooster.
Red Rooster är Marcus Samuelssons hjärteprojekt. Han är född i Etiopien, uppvuxen i Sverige och en av få skandinaver som verkligen har lyckats slå igenom stort på New Yorks restaurangscen. Red Rooster öppnade han 2010, och även om många trodde att det skulle bli en dagslända, har god mat och hyllade recensioner skapat en stadig grund för en långlivad restaurangsuccé.
Jag valde trerätterslunchmenyn för 25 dollar. Till förrätt fick jag en krämig morot- och ingefärssoppa. Det jag gillade allra mest var att ingefäran inte tog över helt, som den ofta gör, utan låg i bakgrunden och lyfte morotens söta, runda smak.
Sedan kom huvudrätten – Helga’s köttbullar med rårörda lingon, gräddsås och dillstekta potatisar. Denna klassiker var perfekt tillagad och typ en miljard gånger godare än de på IKEA. Faktum är att det nog är bland de bästa köttbullarna jag någonsin ätit.
Jag var mitt i köttbullarna när jag plötsligt ser någon som misstänkt mycket liknar Marcus Samuelsson. Han står och välkomnar ett sällskap utanför restaurangen, bara ett par meter från mitt bord. Med tanke på var jag befann mig, kändes det ganska troligt att det faktiskt var han. Jag googlar snabbt bilder – klick, scroll, jämför – och japp, det är Marcus.
Sen händer det. Och det går snabbt. Marcus får ett samtal, går undan lite från sällskapet – och ställer sig precis bredvid mitt bord. Min iPhone ligger fortfarande synligt med en bild av honom öppen på skärmen. Panik. Såg han något? Ingen aning. Men där och då dog mina planer om att presentera mig och be om en selfie. Vad skulle jag ens ha sagt? ”Hej Marcus, det är jag – Creepy-Mee, din största stalker. Har du något emot att jag tar en bild jag kan hänga på kylskåpet, väggen och taket? Eller trycka upp på en T-shirt kanske?”
Vart är Candy Crush-panikknappen när man behöver den?
Men livet går vidare – och in kom efterrätten: tre nyfriterade Red Rooster-donuts fyllda med sötpotatis. I en halv sekund funderade jag på att lämna en bit, för Helga’s köttbullar låg tungt i magen – men bara i en halv sekund. Alla vet ju att det alltid finns plats för en donut. Eller tre.
Jag gillade verkligen Red Rooster. Det är imponerande hur de har lyckats skapa en atmosfär som känns både mysig och trendig utan att det blir pretentiöst. Även om gästerna den dagen kanske mer tillhörde övre medelklass än hardcore Harlem, hade Red Rooster fortfarande den där omisskännliga kvarterskänslan – som om restaurangen hade legat där i hundra år. Maten var fantastisk, personalen likaså – och nästa gång jag är i New York hoppas jag på att få tag i ett middagsbord.
