Gyeongbokgung i Seoul

En av våra viktigaste missioner i Seoul var att få några bilder tagna iförda hanbok, den traditionella koreanska folkdräkten. Det finns flera fotostudior runt om i stan där man kan boka en session som, förutom hanbok, även inkluderar smink, håruppsättning och retuscherade bilder

Men på grund av Seollal (det koreanska nyåret) och kort varsel var det svårt att hitta någon med lediga tider. Istället hyrde vi en hanbok från en liten butik uppe vid Anguk Station. Det kostade bara 10 000 KRW för två timmar, och det fanns gott om fina mönster och färgkombinationer att välja bland.

För en extra avgift kunde man hyra en liten minkväst – vilket nog hade varit praktiskt i den bitande koreanska kylan – men jag tackade vänligt nej. Jag bär nämligen inte päls av princip. Och ja, jag vet att det är både hycklande och dubbelmoraliskt med tanke på att jag inte har något emot att äta djur och dessutom äger både läderskor och väskor. Men man måste ju börja någonstans.

En hanbok består av en kjol, en chima, och en liten jacka, en jeogori. Under hanboken bär man en underkjol med styvning, som gör att hanboken faller fint utåt. Jag hade alla mina vanliga kläder på under, och det fungerade utmärkt. Personalen hjälpte oss på med kläderna och satte även fast hårsmyckena, som ingick i priset. Det fanns små skåp där man kunde lämna sina saker om man ville.

Jag kunde inte hitta det engelska namnet på stället där vi hyrde vår hanbok, men jag har lagt in platsen på kartan nedan. Det finns hur som helst många andra ställen i området som hyr ut hanbok per timme, och eftersom konkurrensen är hård är priserna ungefär desamma överallt.

Från Anguk Station är det bara en kort promenad till ingången till Gyeongbokgung, det största av palatsen i Seoul. Palatset byggdes 1395, men många av byggnaderna förstördes under den japanska ockupationen. Sedan dess har man lagt ner mycket arbete på att återställa det till dess ursprungliga skick.

Om man bär hanbok får man gratis inträde till Seouls palats, och i nyårstidens anda var det dessutom fri entré för alla, så Gyeongbokgung var fullsmockat den dagen. Utanför blev vi stoppade av ett par indonesiska bloggare som trodde att de hade fått ett scoop med två riktiga korean­er, och de bad oss ställa upp på en videointervju. Jag är inte särskilt pratsam när jag fryser, men Pia berättade glatt om var vi hade hyrt hanbok och varför vi var i Korea. Jag tror de blev lite besvikna när de insåg att vi inte var riktiga koreaner – men jag undrar fortfarande om den där videon finns på YouTube.


0 FacebookTwitterPinterestEmail


På flygplatsen i Hong Kong ser jag alltid till att stanna till vid Crystal Jade. Restaurangen ligger precis efter bagageutlämningen, så den är svår att missa – och efter en lång flygresa finns det inte mycket som slår en skål ångande lamian och ett par xiao long bao. Det har efterhand blivit lite av en tradition. Oavsett när jag landar eller hur trött jag är, så är Crystal Jade alltid mitt första stopp.

Crystal Jade är en restaurangkedja från Singapore med flera olika koncept under sitt paraply, men det är La Mian Xiao Long Bao-restaurangerna de flesta tänker på när man pratar om Crystal Jade. Som namnet antyder ligger fokus på kinesiska nudlar (lamian) och soup dumplings (xiao long bao). Jag beställer alltid Dan Dan La Mian – nudlar i en riktigt god jordnötssoppa. Och såklart blev det även en omgång xiao long bao, för det är Crystal Jade verkligen bra på. Vissa skulle till och med hävda att deras XLB slår dem på Din Tai Fung, men jag tycker att båda är lika bra. Xiao long bao på Crystal Jade är lite större och inte riktigt lika snygga som dem på Din Tai Fung, men större dumplings betyder mer soppa – och det är ju alltid något positivt 🙂

På flyget till Hong Kong senast satt jag bredvid en kvinna från just Hong Kong. Hon reste med sin familj och berättade att de brukade åka till Sapporo för att åka skidor, men att det de senaste åren blivit otroligt dyrt med skidsemester i Japan – och dessutom behövde man ofta boka väldigt långt i förväg för att få plats.

Därför hade de i år bestämt sig för att åka till Korea istället. Hon trodde att jag var från Korea och frågade om jag visste hur öppettiderna såg ut på nöjesparken Lotte World under Seollal. Det kunde jag tyvärr inte svara på, men istället började vi prata om hur det är att vara adopterad. Hon hade nämligen adopterat en liten pojke från Hong Kong, men hade ännu inte berättat för honom att han var adopterad, och hon ville gärna höra när jag tyckte att det kunde vara ett bra tillfälle att berätta det.

Mina föräldrar har aldrig försökt dölja att jag är adopterad. Det hade kanske inte gått heller, eftersom vi inte direkt är lika. I stället har de alltid gjort sitt bästa för att visa mig och min syster hur mycket de önskade sig just oss. Redan när vi var små brukade min mormor dessutom berätta en godnattsaga om hur vi flög hela vägen från Korea i ett jättestort flygplan, och hur glada alla var när vi äntligen kom fram till Danmark. Jag tycker att det var ett väldigt fint sätt att säga det på – men det är såklart individuellt hur man väljer att göra det.

PS: Jag har inte alltid varit en sån som pratar med personen bredvid på flyget. Tvärtom var jag i många år nästan demonstrativt osocial. Ni vet, den där typen som snabbt plockar fram hörlurarna och låtsas sova. Men de senaste åren har det faktiskt ändrats – numera händer det till och med att jag själv inleder samtalet, om personen bredvid verkar trevlig.
Hur är det med er? Brukar ni prata med era medpassagerare på flyget?

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Maple Tree House, Itaewon, Seoul

Både Pia och jag älskar Korean BBQ, och det slutade faktiskt med att vi åt på BBQ-restaurang varje dag under vår vistelse i Seoul. Första kvällen började vi på Maple Tree House, som ligger i Hamilton Hotel i Itaewon.

Vi beställde Premium Korean Sirloin, och ut kom en perfekt marmorerad biff av en kvalitet som helt klart kan mäta sig med japansk wagyu i den övre prisklassen. Det var dyrt, men absolut värt det. För att bli riktigt mätta beställde vi även en annan typ av nötkött och en portion av den billigare samgyeopsal – ungefär som stekt fläsk i Danmark – som smakar fantastiskt tillsammans med den koreanska ssamjang-dippen.

Mitt på bordet stod en grill med riktiga kol, som personalen tände upp och höll igång under hela måltiden. Ett stort, bastant utsugningsrör hängde ovanför grillen, så vi slapp gå därifrån med kläderne indränkta i stekos. Vissa Korean BBQ-restauranger använder elgrillar, men jag tycker köttet får mycket bättre smak när det grillas över kol.

Maple Tree House är en upscale kedja av Korean BBQ-restauranger, men priserna var väldigt rimliga, och trots att vi kom strax före stängning var servicen vänlig och helt felfri. BBQ-måltiden där var definitivt resans bästa, och vi ångrade lite att vi inte hann äta där fler gånger.

Det märks att man haft en internationell publik i åtanke när man skapade konceptet, men köttstyckningarna och tillbehören var precis som på andra, mer traditionella Korean BBQ-ställen – inklusive banchan (de små sidorätterna) och allt annat som serverades till.

Vissa skulle kanske tycka att Maple Tree är lite för ”fint”, men jag tyckte det var ett riktigt trevligt och avslappnat ställe. Dessutom kostade en flaska av husets vin bara 30 000 won, så vi hade egentligen inte behövt förfesta med plastglasvin på hotellrummet innan vi gick dit.

Maple Tree House, Hamilton Hotel 2F, 116-1 Itaewon-ro 27ga-gil, Seoul, Korea, Tlf: +82 (0)2-790-7977 

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Opskrift: Cambodiansk suppe med syltet lime og oksekød (Ngam Ngov Sach Ko)

Ngam Ngov (soppa med inlagd lime) är en traditionell cambodiansk soppa. Den inlagda limen är en vanlig ingrediens i många cambodianska rätter och ger soppan en lätt syrlig, salt smak.

I det här receptet använder vi nötkött, men varianter med kyckling, anka och fläsk är också vanliga. Soppan serveras typiskt med ris och är riktigt bra som lunch eller middag på kallare dagar eller när som helst du är sugen på något gott och smakrikt.

Recept och anteckningar av Linda Meas, Meas Family Homestay

Linda driver även de sociala företagen Weavers Project och Taeko i Takeo, Cambodia.

Cambodiansk inlagd lime: På landsbygden i Cambodia gör de flesta familjer sin egen inlagda lime, men jag tror att den här typen av inlagd lime kan vara svår att hitta utomlands. Jag har hört att vissa asiatiska mataffärer säljer vietnamesisk inlagd lime, och det går också bra att använda. Hittar du inte inlagd lime kan du istället använda saften från färsk lime. Eftersom du inte kommer att få salt-smaken från den inlagda limen, behöver du tillsätta lite mer salt och fisksås till soppan för att få rätt balans i smaken. OBS! Använd inte indisk lime pickle, den är alldeles för kryddig för den här soppan.

Kött: Du kan använda vilken nötkött du föredrar till soppan, men vissa stycken kan behöva tillagas lite längre, så förläng tiden då nötköttet puttrar i soppan. Du kan också behöva tillsätta mer vatten längs vägen, beroende på hur mycket vatten som avdunstar medan soppan puttrar (eller använd ett lock).

Stekt vitlök: Jag steker vitlöken i samma olja som jag använder för att tillaga köttet. Jag fräser vitlöken i en liten sil så att ingen av vitlöken går till spillo.

Recept: Cambodiansk soppa med biff och inlagd lime (Ngam Ngov Sach Ko)

Recipe by Linda – Meas Family Homestay
Course: Suppe, MiddagCuisine: Cambodia
Portioner

4

portioner

Ngam Ngov (soppa med inlagd lime) är en traditionell cambodiansk soppa. Den inlagda limen är en vanlig ingrediens i många cambodianska rätter och ger soppan en lätt syrlig, salt smak.

Ingredienser

  • 8 kaffir limeblad

  • 1 stjälk citrongräs

  • 2 vitlöksklyftor (till soppan)

  • 6 vitlöksklyftor (för stekning)

  • 1 schalottenlök

  • olja för stekning

  • 450 g nötkött

  • liter vatten

  • 1 msk fish sauce

  • 1 tsk salt

  • ½ msk socker

  • 1 tsk kycklingbuljong (pulver)

  • 2 cambodianska inlagda limefrukter

  • 6 vårlökar

  • 200 g enokisvamp

  • ½ salladslök

Så här gör du:

  • Strimla kaffirlimebladen och ta bort remsan i mitten.
  • Skär citrongräset i 5 cm långa bitar.
  • Skär schalottenlöken i grova skivor. Mosa vitlöken med bredsidan av en kockkniv.
  • Skär köttet i stora tärningar. Värma upp lite olja i en djup stekpanna och bryn köttet. Sätt åt sidan.
  • Koka upp vattnet i en stor gryta. Tillsätt limeblad, citrongräs, vitlök och schalottenlök. Låt det hela puttra i några minuter.
  • Tillsätt nötköttet. Tillsätt fisksås, salt, socker och kycklingbuljong.
  • Låt puttra i 20 minuter eller tills köttet är mört. Häll i mer vatten undervägs, om det behövs.
  • Medan soppan puttrar kan du förbereda vitlöken och vårlöken: Mosa vitlöken och hacka den fint. Hacka vårlöken.
  • Fräs vitlöksbitarna i rikligt med olja tills de är ljusbruna och krispiga.
  • Skär den inlagda limen i kvartar och ta bort kärnorna.
  • När soppan puttrat klart, tillsätt inlagd lime, enokisvamp och lök.
  • När de inlagda limefrukterna kokat en stund kan du försiktigt krossa dem mot kanten på grytan, så att smaken verkligen kommer fram.
  • Tillsätt stekt vitlök och vårlök precis innan servering.

Opskrift-video

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Tokyo Guide: Purikura - De fantastiske japanske fotoautomater

Purikura är de där små, gulliga fotoautomaterna som man hittar i de större spelhallarna i Tokyo. De har flera avancerade funktioner som gör att man ser ut ungefär som det japanska skönhetsidealet – med stora ögon, ljus hy och liten näsa. Jag brukar alltid ta en sväng förbi en purikura-automat när jag är i Tokyo, för det är faktiskt riktigt kul, och bilderna blir en rolig (och väldigt japansk) souvenir att ta med hem.

Purikura – hur gör man?

De flesta spelhallar har flera olika purikura-maskiner att välja mellan, med olika teman och filter. Jag har till och med sett att några av de nyaste maskinerna även låter dig förstärka mer maskulina ansiktsdrag – ett smart val om du tar purikura med någon av manligt kön.

När du har valt maskin stoppar du i mynt (det kostar oftast mellan 300 och 500 yen) och går in i fotobåset. Ibland finns det möjlighet att välja engelska som språk, men instruktionerna är ofta ganska begränsade. Som tur är är maskinerna oftast väldigt användarvänliga, och det brukar finnas personal i närheten om man behöver hjälp.

Först väljer man en bakgrund, och därefter får man oftast välja vilken typ av ögon man vill ha, och hur ljus hy man vill ha. Sedan börjar själva fotograferingen. Det räknas ner på skärmen innan blixten går – kom ihåg att titta in i linsen som sitter ovanför skärmen.

Efteråt är det dags att dekorera bilderna. Ibland gör man det på en touchskärm direkt utanför automaten, och ibland i ett separat dekoreringsbås. Det finns massor av digitala dekorationer att leka med – du kan lägga till stickers, effekter och egen text.

Till sist väljer du storlek och hur många kopior du vill skriva ut. Om du har en japansk mobil kan du också få en digital kopia skickad direkt till telefonen.

När du är klar kommer bilderna ut från en liten lucka på sidan av maskinen.
Purikura-maskinerna har ofta en egen våning i de större spelhallarna – du hittar dem bland annat i Akihabara, Shibuya och Shinjuku.

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Sushi Zanmai i Tokyo

På en tidigare resa till Tokyo träffade jag min japanska vän Rieko, som jag lärde känna för snart tio år sedan under en praktik i Hamamatsu. Vi började dagen med en rejäl sushibrunch på Sushi Zanmais honten-restaurang i Tsukiji. Honten betyder ”original” eller ”ursprunglig”, och just den här restaurangen sägs vara snäppet vassare än de andra Sushi Zanmai-filialerna i stan. Förutom den långa kön utanför märkte jag dock ingen direkt skillnad jämfört med de andra Sushi Zanmai-ställen jag varit på.

Det är inte varje dag man får äta sushi med sin egen personliga sushiguide (Rieko), så jag bad henne beställa dubbelt av allt hon kände för – så att jag kunde få exakt samma. Jag måste erkänna att jag inte blev särskilt exalterad när jag såg henne kryssa i två bitar aji (hästmakrill). Den makrill jag smakat tidigare har oftast haft en ganska tydlig, fiskig smak, och när den dykt upp på min sushitallrik har det varit en av de där bitarna jag helst bara sväljer snabbt utan att tugga. Men makrillen på Sushi Zanmai var i en helt annan liga. Rieko förklarade att hästmakrill helst ska ätas på sommaren, för det är då den är som fetast och smakar som bäst. Smaken var mild och rund – inte det minsta fiskig – och jag ångrade faktiskt (skrev jag verkligen det?!?) att vi inte hade beställt fler.

Jag älskar tonfisk och har verkligen fastnat för o-toro, den fetaste delen från buken. Den är ljust rosa tack vare den generösa fettmarmoreringen, och fisken bokstavligen smälter i munnen. Utanför Japan har jag bara sett o-toro på några få, väldigt exklusiva sushirestauranger, där den nästan alltid är det dyraste på menyn.

När jag väl får smak för något kan jag utan problem äta det flera dagar i rad, och varje gång jag är på Sushi Zanmai beställer jag deras tonfiskmeny. Varför chansa med något nytt när man redan hittat något man verkligen gillar?

Kvalitetsmässigt är det enorm skillnad på sushirestauranger i Danmark och i Japan. När jag hör om vänner som ska till Tokyo och har bokat bord på superdyra och välkända ställen, kan jag ibland tycka lite synd om dem – för många gånger slösar de pengar på något de inte har den blekaste aning om. Det är lite som med vin: om man inte har koll på grunderna, är det svårt att verkligen uppskatta det som är riktigt bra. Sushi Zanmai är ett utmärkt ställe att kalibrera smaklökarna och lära sig hur olika fiskar faktiskt smakar. Man får mycket för pengarna, och kvaliteten är genomgående hög.

Sushi Zanmai Honten, 4 Chome-11-9 Tsukiji, Chuo City, Tokyo, Address in Japanese: すしざんまい 本陣, 〒104-0045 東京都中央区築地4-4-3

Sushi Zanmai Honten
0 FacebookTwitterPinterestEmail

Mitzie Mee Blog

Små øjeblikke og store oplevelser – Hverdagsglimt og eventyr