Matcha Cafe Maiko i Chinatown, New York

Disclaimer: Jag blev inbjuden att prova några av desserterna på Matcha Cafe Maiko, men som alltid är mina åsikter mina egna.

Matcha Cafe Maiko är en café-kedja med fokus på matcha, och Tina och jag besökte caféet i Chinatown i New York. Det är litet men väldigt mysigt. Matchan importeras direkt från Japan, och menyn erbjuder allt från matcha-mjukglass och desserter till olika matcha-drycker.

Vi smakade lite olika från menyn. Först provade vi deras Matcha Banana Pudding, som vi båda gillade väldigt mycket. Kombinationen av matcha och banan var överraskande lyckad, och konsistensen var mjuk och krämig utan att vara för söt. Det var en stor portion, så det fanns gott om utrymme att dela.

Därefter testade vi deras Milo Soft Serve. Är det bara jag, eller ser man Milo-desserter överallt i New York just nu? Själva mjukglassen var helt okej, men chokladsmaken var ganska svag, och det var inte riktigt min grej. Om du är ett Milo-fan kan det vara värt att testa, men personligen skulle jag hålla mig till matcha-desserterna.

Vi fick också en Strawberry Matcha Latte, som var riktigt god – för matcha och jordgubbar är ju en fantastisk kombination. Man kunde själv välja sockerhalt, och jag valde “less sweet”, vilket var helt perfekt för mig.

Om du besöker Matcha Cafe Maiko skulle jag definitivt rekommendera de matchabaserade desserterna, för det är där Maiko verkligen briljerar.

Det finns mycket begränsat med sittplatser (och utrymme generellt) i det lilla caféet, så det är bäst att besöka Maiko en dag med fint väder så att du kan ta med dig desserten eller din matcha-latte ut i solen.

Matchan är av riktigt bra kvalitet, så jag skulle rekommendera att hålla tillsatt socker till ett minimum för att få den fulla smakupplevelsen.

Matcha Cafe Maiko, 132 Bowery, New York, NY 10013

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Parklife, Gowanus New York

Gowanus är förmodligen ett av de trendigaste områdena i Brooklyn just nu, lite som Williamsburg var innan det blev mainstream. När solen är framme är ett av de bästa ställena i Gowanus Parklife, som är en utomhusbar på en gammal industritomt.

Den mexikanska restaurangen El Atoradero driver också en taqueria i lokalerna, så man kan käka deras berömda tortillor gjort på blå majs tillsammans med sin rosé, som säljs flaskvis för de törstiga. Deras tacos var riktigt goda och blev ännu bättre när jag upptäckte alla olika toppings och såser man kan slänga ovanpå.

Trine och jag var på Parklife tillsammans med Sue och några andra kompisar. Vi skulle bara träffas för en drink eller två, men efter tacos följde ceviche och efter rosé följde drinkar, och vi stannade kvar tills det blev mörkt. Senare hakade Leah och Mohammed på, och natten fortsatte med Dinosaur Bar-B-Que och Pineapple & Patrón, men jag tror att den delen av kvällen förtjänar ett eget blogginlägg, så mer om det senare:)

Parklife, 636 Degraw Street, Brooklyn, New York

0 FacebookTwitterPinterestEmail
New York: Adrienne's - Italiensk Restaurant ved vandet

Efter en blåsig eftermiddag på Rockaway Beach tänkte vi stanna i området och äta middag, och hittade Adrienne’s i Broad Channel. Vi hade inga förväntningar alls, så det var en stor överraskning när vi upptäckte hur fantastiskt ett ställe det var.

Restaurangens atmosfär är en blandning av avslappnad kuststil med en touch av yachtklubb, och menyn är främst italiensk. Många av de andra gästerna verkade känna varandra och utbytte kramar och kindpussar på den stora utomhusterrassen, som hade utsikt över Jamaica Bay samt en liten brygga. När vi var där var det livemusik utomhus, där en karismatisk sångare framförde gamla Rat Pack-hits. Den perfekta bakgrundsmusiken till vad som skulle visa sig vara en fantastisk middag. Vi började med vita sparrisar med tryffelkräm och friterade gröna tomater med dragonmajonnäs. Såsen och majonnäsen var så goda att vi också beställde bröd för att kunna skrapa upp allt från tallrikarna utan att lämna en enda droppe. När pastarätterna kom var vi nästan mätta, men pastan såg fantastisk ut, så vi började äta.

OG Spaghetti & Clams hade musslor, inlagd citron och nduja-smör. Det var en vacker och superläcker rätt, och nog den bästa pastan jag har ätit på länge. Pistage-pesto-raviolin var också utsökt, men den bleknade lite bredvid “OG Spaghetti”, som fullständigt stal showen den kvällen.

Adrienne’s öppnade förra året till ära av den unga kocken Adrienne Guttier, som plötsligt gick bort 2022. Restaurangen är en hyllning till Adriennes kärlek till det italienska köket och har ett syditalienskt tema. Menyn inkluderar några av Adriennes favoritätter och säkerställer på så sätt att hennes kulinariska anda kan leva vidare. Adrienne’s har också en imponerande cocktailmeny samt ibland livemusik.

Adrienne’s, 25 Van Brunt Rd, Queens, NY 11693

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Street food i Thailand: Khanom Krok - Små kokospandekager

Om du har varit i Thailand har du kanske lagt märke till de små gjutjärnspannorna med runda fördjupningar, lite som svenska plättlaggar. Det är här Khanom Krok blir till – små, ljumna kokosplättar som sakta tar form i hålen. Även om de är en klassiker i Thailand, är de fortfarande ganska okända här hemma.

Khanom Krok är en populär form av street food som man framför allt äter på morgonen. De säljs från små stånd på gatan och på marknader, ofta redan tidigt på morgonen, men även om de traditionellt är en morgonsnack, dyker de ofta upp senare på dagen också. På många ställen hittar du dem ända fram på kvällen på nattmarknaderna. De små munsbitarna passar nämligen perfekt som snack oavsett tid på dygnet.

Själva smeten är enkel, men resultatet är magiskt. Först hälls en tunn smet i den heta pannan. Den består vanligtvis av rismjöl, kokosmjölk och lite salt. När den har stelnat lite tillsätts nästa lager: en söt kokoskräm gjord på koncentrerad kokosmjölk och socker. Kombinationen av de två lagren ger Khanom Krok den karaktäristiska texturen med krispiga kanter och en mjuk, krämig kärna.

Toppingen kan varieras, och det finns både söta och mer salta varianter. Majs, pandan och små kokosflingor är klassiska på de söta versionerna, medan salladslök, små tärningar av taro eller sesamfrön ofta används till de salta. Den där fina balansen mellan sött och salt är så typisk för det thailändska köket, och Khanom Krok är inget undantag.

När plättarna är färdiga lägger man ofta ihop två stycken så de bildar en liten rund munsbit, perfekt att ta med sig i handen. De smakar allra bäst medan de fortfarande är varma, när kokosfyllningen fortfarande är mjuk och krämig. Visst går det att äta dem kalla också, men de är absolut bäst direkt från pannan.

Även om Khanom Krok är djupt förankrade i det thailändska köket, har de släktingar runt om i Asien. I Kambodja heter de nom krok, i Vietnam gör man bánh khọt, och i Indonesien kallas de serabi. Till och med i Japan finns det ett tekniskt släktskap med takoyaki – där fylls de dock med bläckfisk och smaken är umami istället för kokos och ris.

I Sverige är Khanom Krok fortfarande nästan helt okända. Man ser dem sällan på menyerna hos thailändska restauranger, och de kräver både specialutrustning och lite teknik att laga själv. Nästa gång du är i Thailand och ser ett stånd som säljer Khanom Krok, lova mig att stanna till och smaka. Ät dem medan de fortfarande är varma. Det är den sortens street food man drömmer sig tillbaka till långt efter att resan är slut. Smaken av varma kokosbitar och thailändsk street food när den är som allra bäst.

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Sicasumbre på Fuerteventura

När vi var på väg mot Corralejo körde vi förbi Sicasumbre, som är en utsiktsplats uppe på ett berg. Men då var vi hungriga och ganska inställda på att hinna fram till Corralejo innan lunch, så vi stannade inte. Istället bestämde vi oss för att åka tillbaka dagen efter, när vi hade gott om tid att utforska platsen ordentligt.

Resan nästa dag från La Pared, där vi bodde, tog ungefär 15 minuter med bil, och det var en vacker tur genom öns dramatiska landskap. När vi kom fram fanns det gott om parkeringsplatser vid foten av backen, men det kom fler och fler bilar, och när vi åkte därifrån var det helt fullt, med folk som satt i bilarna och väntade på en ledig plats. Så mitt tips är att åka till Sicasumbre på morgonen för att slippa köa för parkeringen.

Vandringen upp till toppen är ganska enkel och inte särskilt ansträngande, men det är ändå bra att ha ordentliga skor – gärna vandringsskor, eller åtminstone stängda, platta skor så man minskar risken för att snubbla och skada sig. Landskapet inne på ön kan verka lite kargt och enformigt, men när man väl kommer upp och ser det från ovan, inser man hur vackert det faktiskt är.

Från toppen har man fantastisk utsikt över det kuperade landskapet och den vackra kusten. Vi stannade dock inte så länge där uppe, för det blåste rejält och var ganska svalt, så ett tips är att ta med en tröja eller en lätt jacka.

Sicasumbre är egentligen ett astronomiskt utsiktsställe för stjärnskådare, och om man kommer dit på kvällen bör man visa hänsyn till dem som är där för att titta på stjärnorna, och undvika att använda ficklampor eller andra ljuskällor som kan störa.

0 FacebookTwitterPinterestEmail
Tegallalang, Bali

Jag hade läst mycket om risfälten på sluttningarna i Tegallalang norr om Ubud. Samtidigt verkade det som lite av en turistfälla, så jag var osäker på om det verkligen var värt ett besök. Men så såg jag alla vackra bilder på Instagram. Turistfälla eller inte – jag var tvungen att åka dit.

Jag gick upp riktigt tidigt (alarmet ringde 5:30) för att hinna dit innan alla andra turister. Och det visade sig vara en väldigt bra idé, för när vi kom fram var det helt tomt. Min chaufför erbjöd sig att följa med mig runt, för som han sa, så hade han fått lite mage och behövde röra på sig. Han berättade också att han ofta gick upp tidigt på morgonen och promenerade i risfälten för att njuta av den friska luften och lugnet innan arbetsdagen började.

Ingen av oss var särskilt välutrustad för vår lilla vandring, och vi måste ha sett rätt komiska ut där ute i risfälten tidigt på morgonen. Chauffören i flipflops och jag i silkeklänning och ett par Toms. Inte direkt den mest praktiska klädseln, speciellt med tanke på de branta sluttningarna och morgondaggen som gjorde att det blev riktigt halt på sina ställen.

Chauffören berättade att man odlar ris året runt och att cykeln är på ungefär sex månader, inklusive en månads vila för fälten efter skörden. Skörden beror på väder och vind, men om förhållandena är perfekta kan ett fält ge runt 50 kilo ris. Under vår promenad såg vi flera små vita blommor. Han hade glömt vad de hette, men förklarade att de var bra mot röda och irriterade ögon.

Jag frågade om det fanns ormar – och ja, det gjorde det. Men de var rädda för människor, så det skulle inte vara något problem, sa han, och bad mig sedan gå först. Hmm. Ormarna höll sig lyckligtvis borta, och de enda kryp vi såg var några väldigt aggressiva myror som klättrade upp och bet mig på benen.

På vägen tillbaka stannade vi vid ett litet utsiktstorn och väntade på att solen skulle gå upp över kullarna. När det äntligen hände var det så vackert att jag nästan fick tårar i ögonen. En fantastisk avslutning på en riktigt fin morgon och ett av mina bästa minnen från Bali.

Om ni planerar att besöka risfälten kan jag varmt rekommendera min chaufför. Och nej, jag får inte betalt för att tipsa om honom. Han var bara en väldigt trevlig person som gärna delade med sig av sina berättelser om Bali, och vad som skulle ha varit en vanlig bilresa blev en av de bästa guidade turer jag varit med om.

Han berättade mycket om livet på Bali. Om hur man ofta äter soppa till frukost, som man köper från små stånd längs vägen, och om den populära rätten Babi Guling – en helgrillad spädgris. Jag sa att “guling” låter lite som när utlänningar försöker säga “kylling” på danska, och det tyckte han var väldigt roligt. Babi Kulling. Tyvärr har jag tappat bort hans visitkort, vilket gör det lite svårt att hitta honom igen, men han brukar hålla till uppe vid korsningen mellan Jl. Raya Pengosekan Ubud och Jl. Monkey Forest. Förhoppningsvis dyker visitkortet upp när jag kommer hem och packar upp.

0 FacebookTwitterPinterestEmail

Mitzie Mee Blog

Små øjeblikke og store oplevelser – Hverdagsglimt og eventyr