Vi åkte till Jeju med tanken att ta det lugnt på stranden, men så fort vi kom dit insåg vi att vi självklart också ville ta oss upp till toppen av Hallasan (1950 m), Koreas högsta berg. Ingen av oss hade packat några riktiga vandringskläder, men AC har bott i Norge så länge att de flesta av hennes kläder ändå passar för utomhusaktiviteter. Själv fick jag nöja mig med löparskor och träningsbyxor, men enligt AC skulle det nog gå bra ändå.
Vi bokade en taxi som hämtade oss vid hotellet i Hyeopjae Beach klockan halv sju på morgonen, eftersom vi ville börja vandringen strax efter soluppgång. Planen var att gå upp via Seongpanak-leden och ta Gwaneumsa-leden ner. Det är en vandring på totalt 18 kilometer, men vi såg att det fanns en stuga 2,3 kilometer från toppen där man kunde vila och köpa något att äta och dricka.
När taxin släppte av oss regnade det, så jag sprang in i butiken vid Seongpanak-ingången och köpte en regnponcho. Den såg mest ut som en blå sopsäck, och jag kände mig som en mutant-smurf – men det visade sig senare vara ett mycket klokt köp.
Första delen av uppstigningen gick smidigt. Vi höll ett bra tempo och lyckades till och med gå om några koreanska vandrare längs vägen. Halvvägs upp blev det tuffare, med branta trä- och stentrappor, och efter det var det vår tur att bli omsprungna.
När vi kom fram till Jindallaebat-stugan blåste det rejält och regnet fortsatte ösa ner. Skorna var genomvåta, benen värkte och AC:s iPhone hade gett upp, så vi gick in för att köpa koppnudlar och omvärdera våra livsval. Det kändes inte alls lockande att gå ut i ovädret igen, men vi hade kommit så långt, så ingen av oss ville ge upp. Vi köpte med oss så många energidrycker och chokladkakor vi orkade bära, och gav oss i väg mot toppen.
Den sista biten var riktigt tuff. Träden hade försvunnit, så vi var helt oskyddade från vinden och regnet, och jag var ärligt talat rädd att min smurfponcho skulle agera fallskärm och blåsa mig rätt av berget. På något sätt tog vi oss ändå upp, men det var så dimmigt att vi inte ens kunde se Baengnokdam – kratersjön precis vid toppen (Hallasan är en vulkan). Vid ett tillfälle tappade jag bort AC, men som tur var syntes min blå poncho på långt håll, så hon hittade mig igen. Det som skulle vara vandringens höjdpunkt blev mest ett ”jaha”, så efter några snabba bilder i blåsten började vi vandringen ner.
Vi var helt slut, dyblöta och med ömma fötter, och nedstigningen kändes som ett evighetsprojekt. Vi sa inte mycket till varandra – vi fokuserade bara på att sätta en fot framför den andra. Vi passerade många vackra platser, men hade inte ork att stanna upp och verkligen njuta. Det var synd, särskilt eftersom slutet av leden bjöd på lavaformationer, raviner och porlande småfloder.
När vi kom tillbaka till hotellet sov vi i tolv timmar i sträck och vaknade med värk i varenda muskel. Under själva vandringen var vi mest upptagna med att svära över berget och vädret, men när vi bläddrade igenom bilderna i min iPhone (AC:s mobil återuppstod aldrig) slog det oss hur vackert det faktiskt var där uppe – trots regn och blåst. Och ju mer vi tänkte på det, desto mer imponerade blev vi över att vi faktiskt hade klarat av att ta oss hela vägen upp på Koreas högsta berg. Idag är jag väldigt glad att vi gjorde det.
Om du funderar på att ta dig till toppen av Hallasan kommer här några tips som kanske kan göra upplevelsen lite enklare:
Kolla vädret i förväg
Därför att det inte är särskilt kul att vandra 10 kilometer bara för att upptäcka att du inte ser något alls på grund av dimma.
Gå upp i gryningen
Vandring är endast tillåten under dagtid, och det finns inga övernattningsmöjligheter i parken. Du måste nå vissa kontrollpunkter före angivna tider beroende på säsong, annars får du inte fortsätta upp till toppen. Beroende på vilken led du väljer bör du räkna med minst åtta timmars vandring totalt.
Känn dina gränser
AC och jag var fast beslutna att nå toppen, men vi båda fick nog en släng av “summit fever”. När man är trött ökar risken för skador. I efterhand hade det kanske varit klokare att stanna vid Jindallaebat och skippa den sista biten.
Mina koreanska vänner berättade att många tränar i månader inför Hallasan. AC är van vandrare, men min egen “träning” bestod av ett par yogapass på Bali. Det räknas nog inte riktigt 🙂
Klä dig rätt
Man kanske fnissar åt äldre koreaner i full fjällutrustning som om de skulle bestiga Mount Everest – men de vet vad de gör. Bra skor och vattentäta kläder från topp till tå gör verkligen skillnad, särskilt när det regnar. Och kom ihåg att vädret kan skifta rejält mellan foten och toppen av berget.
Ta med tillräckligt med proviant
Det finns några stugor längs vägen, men bara en – Jindallaebat – säljer ett litet utbud av snacks och drycker. Jag blev mycket hungrigare och törstigare än jag hade trott, så ta med allt du behöver. Observera att det inte finns någon sophantering på berget – du måste ta med dig allt skräp ner igen.
Glöm inte selfien
När du når toppen – se till att ta en selfie eller någon annan form av bildbevis på att du varit där. Då är du nämligen berättigad till ett diplom, som du kan ladda ner online om du laddar upp din bild.
